Utmaning till mig själv: Försöka skriva ned mina tankar lite oftare, så att jag kommer igång med skrivandet. Inte försöka "härma" någon annans stil utan bara skriva ned allt rakt som det kommer ut. För det rör sig en hel del knäppa tankar där inne, men även tänkvärda saker som jag annars inte talar med någon om. Och nu har till och med darling sagt att han anar att det finns något inne i mig som bara vill ut, en sida som vill ha vilda diskussioner om saker som intresserar mig. Tyvärr har jag gått alldeles för länge och "lärt" mig att det är "fult" att uttrycka sig, för att man kanske a) trampar någon på tårna, b) folk upplever att de blir avbrutna, c) folk tar saker alldeles för personligt och kan inte se saker objektivt, som jag alltför ofta försöker göra. Men så då får jag väl se till att umgås med personer som inte faller inom några av dessa kategorier, så att jag vågar uttrycka mig igen. Jag känner att en alldeles för viktig del av min personlighet har varit nära att försvinna, men nu jävlar kommer den inte undan...! Så för att väcka mig själv ska jag försöka att inte bara tänka tanken utan faktiskt skriva ned den också. Jajemen.
Första försöket:
Härom kvällen satt jag på bussen med darling B, som stod framför mig och höll sig i nån ledstång. Vi hade varit och sett en uppsättning av Inferno på Elverket/Unga Dramaten. Kanske var det för att föreställningen var alldeles knasig och helt galen och gjord för en yngre publik, som jag plötsligt uppmärksammades på en detalj som jag som barn skulle ha sett: "Kolla, en sladd! DEN kan man klippa av...!" Slangen till B:s insulinpump stack fram under tröjan och man kunde se de små dropparna av insulin ligga uppradade där inne.
Hade jag varit barn hade jag verkligen tänkt så där; att det där skulle man ju klippa av. Inte för att vara elak, inte med ont uppsåt. Men av nyfikenhet, för att se vad som händer. Jag hade ju inte fattat att det är farligt, att det är liksom en "hyfsat" viktig livsuppehållande sak utan mera att det sticker ut. Punkt. Sedan flög mina tankar iväg på hur man förklarar på bästa pedagogiska vis för ett barn som mot all förmodan skulle klippa av slangen. Jag menar, får jag ungar nån dag så lär de väl få samma knäppa infall, men inte låta sig hejdas av vuxen logik... Ska man vara arg, bestämd, vänlig, upprörd? Så där höll det på...
Sedan tänkte jag ett snäpp längre, hur var jag egentligen som barn? Jag var väldigt lugn, på gränsen till ett mähä liksom. Men ändå kunde jag få infall av rastlöshet som gjorde att jag kunde förstöra saker. Precis som enligt tankeexemplet ovan, inte för att jag ville förstöra saker utan för att jag inte kunde få utlopp för min energi på nåt annat sätt. Understimulerad kreativitet, kanske. Som när jag fick tag på en sax och började klippa snöflingemönster i bordsduken. Fast det såg mest ut som hål, förstås, och mamma var inte särskilt glad. Eller när jag i träslöjden satt och slog i spikar i bänken. Just för att läraren pratade och jag kände väl att jag inte hade nåt att göra. Vad vet jag? Men jag gjorde aldrig om dessa saker, det var engångsföreteelser. Jag blev galet rädd för vuxna när de blev arga på mig. Just för att jag inte fattade att jag gjort fel.
Så gjorde aldrig om det där igen, inte för att jag kanske fattade att det var fel, men för att jag visste att de vuxna blev arga på mig. Tills jag hittade nåt annat som jag kunde göra fel på. Jag var ingen bråkmakare, vilket gjorde att jag blev rädd och bestört när jag anklagades vara en. För jag var liksom inte något färgstarkt barn som gjorde särskilt mycket väsen av mig. Kanske var dessa små "random acts of destruction" mitt omedvetna sätt att lämna ett märke efter mig, någonting som syntes. Om man inte kan skrika högt får man skapa andra slags "bomber". Och bida sin tid. För en dag vinner vi som lärde oss tänka innan vi talar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar